tisdag 23 mars 2010

Våga

Är det bara för att jag är tjej? Jag tror inte det. Är det på grund av en arbetsmoral som heter duga? Kanske. Duktighetssyndromet som spökar? Förmodligen. Eller bara den stora tidsfokuseringen i Sverige.

Ibland är jag där kl 7, ibland stannar jag sent, ibland gästar jag på söndagar eller hemifrån - Ändå får jag stora panikstressen när jag är borta från jobbet på tvåtimmarslunch. Känner att chefen och kollegorna tänker riktigt, riktigt dåliga tankar. Märkligt. Det är då man får tvinga sig själv att tänka som min kollega - Skit i alla andra.

Överlag är det ett bra livsmotto: FUCK THE REST. Nu snackar vi inte trampande på tår och sårande av hjärtan, vi pratar om att inte göra sig själv bitter på dödsbädden. Om att inte behöva ångra sig för att man inte vågat.

Hur som haver. Tvåtimmarslunchen förorsakades av PT-träning. (Nej mamma, inte psykoterapeft, personlig tränare.) Bikiniprovningen igår - Den om något kan vi kalla bitter. Det jag fasat för, och förkastat, är på väg att slå in. Förfallandet som påbörjas vid övergången från ett studentliv till jobbliv, från singel till en-av-två, från 20 till 26. Jag säger nej och jag säger STOPP. Jag tänker inte bli ful redan nu. Inte ens 30 bast och mamma. Man kan inte skylla på att man inte har tid. Tid kan man ta sig.

Träningen kändes klockren, nice att ha någon som bara fokuserar på mig. Det blir en stor skillnad jämfört med om man tränar med kompisar, oavsett om de är kunniga eller inte. Att anlita någon är seriöst.

Oh yes. Vad har vi lärt oss av detta? Strunta i andras åsikter, våga, och låt inte dig själv förfalla.