Semestern, i den mån det varit semester, börjar ta slut. Ångesten kryper sakta men säkert in på en. Hu. Inne i bubblan märker man inte av stressen lika väl. Eller snarare konsekvenserna av stressen. Just nu känns det bara oerhört menlöst och onödigt att ägna hela sitt liv åt ett jobb. Den konstanta känslan av att inte hinna med är rätt värdelös den med. Dåligt samvete inför allt och alla tar kål på en.
Ledig tid visade sig även innebära utrymme för tankarna, och känslorna, att flöda. Hu på den med. Jag vill vara fri från mig själv ett tag. Orkar inte. Trött fysiskt och trött mentalt.
Men man kan inte lägga sig ner och sova i en vecka. Det går inte. Man får ta sig i kragen, säga åt sig själv att det blir bra en vacker dag, och göra det man måste.
Dags att springa. Jag hatar det innerligt men det ska göras.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar